Bortskämd snorunge. Eller?
Nu har jag just haft ett megagräl med mina päron. Om hur slapp jag är. J*vla miffon. Att jag gått upp halv åtta större delen av semstern för att ta hand om hästarna räknas inte. Att jag hängt eller vikt tvätt flera gånger i veckan räknas inte. Att jag plockar i och ur diskmaskinen räknas inte. Att jag städar hela undervåningen varje vecka räknas inte. Att jag hjälper dem när de ska ha gäster räknas inte. Att jag ställer in alla mina planer och hjälper till med höet räknas inte. Att jag släpper ut hästarna fyra dagar i veckan räknas inte. Slappar jag till det i en dag med härstarna så blir det ett rackarns rabalder. Vem tror dem att jag är? Superwoman?
De förväntar sig att jag ska stå redo med middagen klar varje eftermiddag klockan halv fem när pappa kommer från jobbet. Att jag dessutom ska ha plockat undan all disk, tvättat två maskiner som jag också hängt och gärna ska jag ha hunnit dammsuga av i hallen också. Vem sa att jag hade ett liv?
Alla som känner mig vet att jag har slitit häcken av mig sedan jag var femton år. Jag har haft två hästar, jobbat, försökt träffa mina vänner och min pojkvän, jobbat lite till pch förväntats sköta skolan. De senaste två åren har jag jobbat 15-20 timmar i veckan, jag har tagit hand om två hästar, mina vänner och pojkvän och samtidigt avsluta både gymnasium och folkhögskola med bra betyg. Jag har varit förkyld nästan konstant och gått på otala pencillinkurer. Jag har kämpat som ett as. Jag har många gånger varit ett vrak. Alltid deras perfekta dotter. Alltid hjälpa till hemma. Alltid sköta hästarna. Alltid få bra betyg på proven. Aldrig ta det lugnt. Alltid nära till gråten för småsaker. Alltid den griniga. Alltid den trötta. Alltid den som inte orkar följa med. Det här kommer ta kål på mig en vacker dag. Att jag alltid vill vara så förbannat duktig, att jag alltid vill leva upp till deras krav. Jag orkar inte. Jag måste bort härifrån och det snart.
Jag är ledsen, jag pallar inte mer.
Jag skriver inte det här för att få en massa medömkan. Jag måste bara få ventilera. Det är bara mina närmaste vänner som vet exakt vad jag känner. Jag är så otroligt glad för att de stöttar mig och finns för mig när kraften tar slut. Vet inte vad jag hade gjort utan er. Inga namn nämnda, ni vet vilka ni är. Jag älskar er, utan er hade jag inte varit den jag är och jag är så otroligt tacksam för att ni alltid lyssnar och tröstar när jag behöver er som mest.
Tack vare er finns den där extra växeln jag så ofta förväntas ha.
De förväntar sig att jag ska stå redo med middagen klar varje eftermiddag klockan halv fem när pappa kommer från jobbet. Att jag dessutom ska ha plockat undan all disk, tvättat två maskiner som jag också hängt och gärna ska jag ha hunnit dammsuga av i hallen också. Vem sa att jag hade ett liv?
Alla som känner mig vet att jag har slitit häcken av mig sedan jag var femton år. Jag har haft två hästar, jobbat, försökt träffa mina vänner och min pojkvän, jobbat lite till pch förväntats sköta skolan. De senaste två åren har jag jobbat 15-20 timmar i veckan, jag har tagit hand om två hästar, mina vänner och pojkvän och samtidigt avsluta både gymnasium och folkhögskola med bra betyg. Jag har varit förkyld nästan konstant och gått på otala pencillinkurer. Jag har kämpat som ett as. Jag har många gånger varit ett vrak. Alltid deras perfekta dotter. Alltid hjälpa till hemma. Alltid sköta hästarna. Alltid få bra betyg på proven. Aldrig ta det lugnt. Alltid nära till gråten för småsaker. Alltid den griniga. Alltid den trötta. Alltid den som inte orkar följa med. Det här kommer ta kål på mig en vacker dag. Att jag alltid vill vara så förbannat duktig, att jag alltid vill leva upp till deras krav. Jag orkar inte. Jag måste bort härifrån och det snart.
Jag är ledsen, jag pallar inte mer.
Jag skriver inte det här för att få en massa medömkan. Jag måste bara få ventilera. Det är bara mina närmaste vänner som vet exakt vad jag känner. Jag är så otroligt glad för att de stöttar mig och finns för mig när kraften tar slut. Vet inte vad jag hade gjort utan er. Inga namn nämnda, ni vet vilka ni är. Jag älskar er, utan er hade jag inte varit den jag är och jag är så otroligt tacksam för att ni alltid lyssnar och tröstar när jag behöver er som mest.
Tack vare er finns den där extra växeln jag så ofta förväntas ha.
Kommentarer
Trackback
